Att försöka passa in i en alltför snäv kostym kostar mycket kraft och energi.

Jag, som av en del uppfattas som ”för känslig”, skadas av att försöka passa in. Trots det så har jag gjort många tappra försök att passa in, försök som lyckats mer eller mindre bra.

Jag blir utmattad av folksamlingar och trängsel och att ständigt interagera med andra på olika sätt. Jag behöver därför tid att vara för mig själv. Längtan efter ensamhet är min medicin, det är där jag fyller på mina resurser och tillåter mig att göra det jag är här för att göra.

Jag vet inte hur du hade det under pandemin men jag fick möjlighet att arbeta hemifrån. Det blev ett andningshål för mig som gav mig möjlighet att reflektera, lyssna till och integrera mina behov. Det ihärdiga bruset som ständigt fanns omkring mig kunde jag periodvis stänga ner.

Långsamt kom jag tillrätta med delar av mitt liv som inte längre var hållbara. Delar som jag trängt undan eller lagt i ”viloläge”. Det är så lätt att våra tankar tar över när vi är i det ständiga bruset. Ju närmare jag kom mitt innersta, mitt hjärtas längtan, desto mer förstod jag att det var dags att göra en förändring, att släppa taget om identiteter som inte längre var hållbara. De överlevnadsmetoder jag behövt tidigare hade nu passerat bäst-före-datum.

I januari 2021 gick jag ner i arbetstid till 60% och kunde också fortsätta arbeta hemifrån en del av den tiden. Jag fortsatte med mitt förändringsarbete och under 2022 insåg jag att det var dags att släppa taget om den delen av mig som satt fast i identifieringen med mitt arbete. Jag hade och har en så stor längtan efter att kunna känna mig fri.

Den 31 maj 2023 klippte jag slutligen av den sista tunna tråden till mitt arbete. En otroligt befriande känsla, som jag inte kan beskriva med ord, infann sig.