Att ha förstahandskontraktet på sitt liv

Anton Carlson
Publicerad 2023-11-29 i Epoch Times

Förra veckan ägde en riksdagsdebatt rum mellan Sveriges socialminister och en partilös kvinna. (länk till debatten öppnas i ny flik) Den partilösa ställde kritiska frågor gällande Världshälsoorganisationens (WHO) planerade ökade makt över svensk hantering av pandemier och vacciner. Hon menade att det hotar det demokratiska självbestämmandet och att WHO ofta har haft fel i frågor gällande pandemin, exempelvis när man sade att vaccin skapar flockimmunitet.

Att en politiker står upp för Sveriges självständighet och hänvisar till fakta kanske kan tyckas okontroversiellt, men bemötandet hon får vittnar om motsatsen. Socialministern menar att det är anmärkningsvärt och rentav farligt att uttrycka sig som den partilösa kvinnan gör. Han säger att ”pandemier är världsomspännande och att internationellt samarbete är viktigt”, något som han sedan upprepar, då refererande till vad WHO anser. Han säger att WHO:s expanderade makt är ett sätt att ”öka funktionaliteten” och att det ska bli ”tydligare vad länder förväntas göra.”

Debatten påminner om ett slags djupare dimension av sanning. Under socialministerns vägran att diskutera de sakuppgifter som den partilösa kvinnan tar upp ligger en sanning i form av den anda en människa har. Om vi föreställer oss att vi inte skulle vara i kontakt med media eller några andra andrahandskällor som inte är människor i vår närhet, skulle vi då förstå ett enda ord av det som socialministern säger?

Med detta inte sagt att vi inte ska försöka få kunskap utanför oss själva. Men vad finns att lära av en människa som bara upprepar vad andra har sagt och som förfäras när någon motsäger detta? Hur kan en politikers patos för sitt lands rätt till självbestämmande vara något anmärkningsvärt och farligt?

Deras kvaliteter visade sig genom deras handlingar och sätt att vara.

Människan tycks ha ett djupt behov av att se texter som sannare än sin egen värld. Om det är heliga skrifter eller tidningar verkar kvitta lika. Mina tankar går till Emil i Lönneberga, där drängen Alfred tror att en komet ska slå ner för ”om det står i tidningen är det väl sant”. Under kvällen avfyras ett fyrverkeri, vilket får människorna att tro att det är kometen som har slagit ner. Det är som om kartan har föregått verkligheten: det som skrivs i tidningarna blir vad som upplevs, i stället för att det som upplevs skrivs i tidningarna.

I vår tid har som bekant media kommit mycket närmare än när Emil i Lönneberga utspelar sig. Nu har de flesta av oss media i våra händer och fickor, alla vakna timmar. Kan detta leda till något annat än ett stort mått av självmedvetenhet också i det levda livet? Såsom när arbetssökande förväntas att skriva personliga brev, där de så säljande som möjligt ska förklara sina kvaliteter.

Jag tänker på mina morföräldrar. Under de otaliga timmar jag tillbringade med dem hörde jag ingen av dem upplysa omvärlden om sina kvaliteter. Varför skulle de behövt göra det? Deras kvaliteter visade sig genom deras handlingar och sätt att vara. De kunde såväl vara personliga som skriva brev, men några personliga brev tror jag aldrig att de skulle ha kunnat förmå sig att skriva. De var även högst medvetna, men inte om sig själva, det fanns så mycket annat de hellre var medvetna om.

De var födda under 1920-talet, antagligen den sista generationen där de flesta människors inre liv i princip är opåverkat av internet. Det finns ett sällsamt behag i att umgås med 1920-talister, de få som är kvar, vill säga. Kanske för att de är verksamma i det levda livet. De utgör sitt liv, de står inte på ett andrahandskontrakt till det.

I fjol lärde jag känna min goda väns mormor, som var född under 1920-talet. Hon berättade med stor inlevelse om sitt rika liv. Bland annat om upplevelser från älvariket, ufon och de tidigare liv hon menade sig minnas. Många skulle nog avfärda sådant som nonsens eller lögn, men likväl berättade hon vad hon trodde på, om sådant hon upplevt. Det fanns ingen andrahandsinformation i hennes berättelser.

För att återgå till riksdagsdebatten såg vi här en socialminister som var oförmögen att svara på frågor som handlade om verkligheten. Var någonstans börjar ointresset för verkligheten? Kanske när en anda av närvaro, av sanning, har gått förlorad. När människan inte längre står på förstahandskontraktet på sitt eget liv.

Kontakta skribenten: anton.carlson@epochtimes.se

Här kan du titta på riksdagsdebatten (länken öppnar i ny flik)