Jag längtar efter möten med fördjupande samtal om angelägna frågor. Tillfällen då vi kan vrida och vända på våra tankarna, tid till att utforska livets yttre och inre dialog.

Jag längtar efter samtal som präglas av ett gemensamt filosoferande med sökande från olika perspektiv, ett lyssnade och en önskan att förstå mig själva och andra. Att tänka själv och att hjälpa andra i tänkandet kan sägas vara en av filosofins grundläggande principer.

Jag saknar ett djup i många av de samtal vi för, det känns som vi tappat bort någonting på vägen, det mänskliga. Mycket av det vi pratar om och läser om, och många av de frågor vi ställer oss är av ytlig, platt karaktär.

Varför ser det ut så? Saknar du också djupet?

I det existentiella samtalet fördjupas tankar om livets övergripande frågor eller livsfrågor. Är du också en av dom som saknar den här dimensionen av livet?

Existentiella frågor kan vara både enkla och svåra. Enkla för att de berör oss alla. Svåra för att ingen kan ge svar. Frågorna är sublima/andliga och rör sig mot gränser för vad vi kan omfamna. Existentiella frågor som inte ger svar kan väcka både förvåning och nyfikenhet.

Människor har i alla tider funderat över sin existensens och frågor som:

• Varför lever jag?
• Hur ska jag leva mitt liv?
• Vad är meningen?
• Vad är kärlek, liv, död, sanning, frihet, ansvar, oändlighet?
• Vad är gott och ont?

De som i tusentals år arbetat med existentiella frågor är filosofer, präster, religionsvetare, konstnärer, shamaner och häxor och många fler.

Är du en av dom?